Turkiet 2006

Nybakade studenter åker på charter!
Ingen levande människa (ev. någon ensam själ i skogen..) kan ha undgått att sm3k nu gör premiär på världsscenen. Jajjemen, sm3k reser till Turkiet, närmare bestämt Alanya och Anfora Residence. Vi kommer att stifta bekantskap med turkarna den 22 juni och hotellets ägare kan andas ut först två veckor senare då hela gänget ska ha återvänt till Sverige.

Det stolta bödraskapet som reser under sm3k-fanan utgörs av Johan, Anders, Lars, Peter, Markus, Christoffer, Robin och Joakim. Målet är att sätta sm3kland på världskartan och så småningom föreviga sammansvärjningen i någon ståtlig staty bland försäljare och annat skit i Alanyas hamn. Kan väl samtidigt avslöja plan B som går ut på att steka sig i solen och förtära drycker av det starkare slaget. Akta er!

Hemma igen…
Hälften av sm3karna (Johan, Anders, Peter och Jocke) har nu återvänt från hettan och kan meddela att resan har överträffat de flesta förväntningar, sjukt kul. Efter att norsken Dissler fastnat i säkerhetskontrollen på Arlanda för en misstänkt bomb gick allting väldigt snabbt. Samtliga (!) överlevde en tiltande varm bussresa från flygplatsen till hotellet och vi kände oss snart som hemma. Vi hann knappt utforska detta “Terra Incognita” förrän det var dags för något ännu större. Det är ju VM för fasen, Sverige-Tyskland i åttondelen. Vi korkade upp på balkongen och stämningen var att jämnföra med snustorr nitroglycerin. Även om vi inte fick något gensvar (bortsett från några klagomål och en varning) när vi körde “andra sidan är ni klara” och diverse hejaramsor var det vi som färgade Turkiet blå-gult.

Nu vet vi ju alla att VM-äventyret inte blev vad det borde blivit och det skapades en slags cynisk sinnesstämning, den överflödande euforin var som bortblåst och likaså de målade sverigeflaggorna. Som tur var kunde spriten skänka oss tröst i misären och snart kom vi på andra tankar! Vår näst intill privata taxichaufför, alias BENNY, tog oss snabbt och säkert in till centrum i Alanya för fest. Vi hamnade på en grym krog på fem våningar som heter Robin Hood. Efter en massa “köp-en-få-tre-drinkar” och gratisshots blev det om möjligt ännu livligare och värmen i samband med vattenbrist skördade några offer (måste ha varit värmen för böveln!).

Vidare efter lite bakfylla, god mat och soltimmar på stranden var det så åter dags för fest. I vanlig ordning laddade vi på balkongen där vi mixtrade med diverse inhemsk vodka. Hembrännt eller inte, det var effektivt och billigt! Denna kväll var det Cicko aka Åskan som agerade organisatör och fixade brudar allra längst upp till sm3ks egna lilla VIP-ställe med dödande utsikt över Alanya. Här träffade vi ett gäng norskor från Bergen. Det gick riktigt bra ett tag, synd bara att de var tvungna att fara då en av dem hade smittat ner sig i någon konstig åkomma, vad är det man brukar kalla det, tokfull?

Senare i veckan lottade ena lägenheten in tjejer (norskor igen) som grannar samtidigt som vissa fick bo granne med världens suraste kärring (ja, hon måste finns i med Guiness ). På onsdagen gick sm3k till havs (dock inte med MINERVA-båten) för att retas med Poseidon. Höjdpunkten var när vi med nöd och näppe överlevde ett grottbesök där Markus nästan fastnade i mörkret. Väl ute ur grottan på andra sidan fasades vi av ett grymt stup med direkt dödande klippor i det otäcka havet 90 meter längre ner. Nå väl, vi fick i alla fall hoppa från 10 meter, coolt 🙂 Mot slutet av resan fick vi se ett gäng galna delfiner hoppa omkring ute på havet, lätt värt!

Efter några tappra raggningsförsök á 1,5 H på hotellet lyckades Åskan i alla fall få med granntjejerna på förfest hos oss, en förfest som glimmade till då Åskan fick 5-6 turkiska lira för att krypa under spritbordet och då Johan drar sjukt bra historier. Det kändes slitet att festa tredje dagen i rad, men nu var det sista chansen och oj vilken klonk det blev! Benny tog oss in till staden och efter knackiga insatser på andra nattklubbar som Havanna Club och Bistro Bellman hamnade vi åter igen på Robin Hood, denna gång på andra våningen.

Det blev en sjukt vild tillställning men i skrivandets stund kan jag inte ge några detaljer, de som vet riktigt vad som hände har ännu inte berättat. Vad jag däremot vet är att satkärringen till granne blev ägd då vi ragglade hem vid 03.00-04.00 nån gång. Efter en saklig utskällning från hennes sida kunde jag lugnt kontra med “Jag har inga ben” och vi vann en triumferande seger mot henne och hennes make.

Några få timmar senare hade alkoholens goda sidor fortfarande en påtaglig inverkan på halva sm3k-gänget som nu skulle bege sig till Antalya och flygplatsen för hemfärd mot Stockholm. Väl där (schwhettes!) fullbordade vi resan med veckans äckligaste födointag. Oätlig hambugare på Burger King, fyra Whooper-meal för närmare 400 SEK. Hjälp, nyp mig i armen!

Hursomhelst lyckades vi, halvt spyfärdiga, att samla oss inför flygresan, som kom att bli något alldeles extra! Ånej, ingen traumatisk kracschlandning i Kroatien, men ett stycke komik av sällan skådad kaliber! En “inhemsk” flygvärdinna fick till uppgift att läsa upp flyplanets säkerhetsföreskrifter, ett inte alldeles enkelt uppdrag då man inte kan ett enda ord på svenska. Hur var det nu igen, “sackerhitsbewltet”? Flygvärdinnan tröstades i alla fall med rungande applåder från planets samtliga passagerare! 🙂

Efter några snabba timmar på Arlanda var vi snuskigt nära att missa sista planet hem till Örnsköldsvik. Ja, vi hade faktiskt nyktrat till, men de jävlarna hade ändrat gate utan att säga något, men det fattade ju inte vi! Med femton minuter kvar insåg vi att det var “väldigt folktomt” där vi satt och snart gick det upp för oss att vi skulle till andra sidan av Arlanda-komplexet! Med blodsmak i munnen kunde vi ändå sjunka ner i flygplansstolarna och andas ut. 55 minuter senare var vi hemma vid Örnsköldsviks flygplats.

I bilen på väg hem sjönk jag genast in i en djup, magisk dröm. Jag såg alla lyckliga människor runt omkring mig medan jag tog mig framåt i slowmotion. Det doftade så gott! I bakgrunden spelades klyschig radiomusik och jag tänkte högt, vad vill jag ha? Ja, vad önskar man sig i livet? Det var då det hände! Hon tittade upp på mig med ett underbart leende och det pirrade till i magen på mig. Genast förstod jag att det äntligen var min tur, det är min lyckodag! Hon säger vänligt “nästa?” och tittar undrande på mig. Men just när jag ska beställa mitt original-mål slits jag upp ur drömmen och inser att det är Johan som förklarar för farsan att han ska svänga till höger nästa. Fan va hungrig jag blev nu då…

(Anders Vestberg)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *