Turkiet 2007

Turkiet 2.0 – Herregud, merhaba!
Målande undertitel, inte sant? Först hade jag tänkt mig något i stil med ”Anekdot om vin, kvinnor och sång!” eller ”Alkoholen, tålmannen och jävla turkar”. Tyvärr både klyschigt och politiskt inkorrekt som det mesta är nu för tiden. Nåväl, då resans efterdyningar har börjat ebba ut, då allvaret stundar och då man har dragit på sig något jädrans ebolavirus har det blivit dags att förtälja historien om när sm3k drog på sig hawaii-skjortorna och begav sig till ”Alis stad” för andra gången!

Dag 1 – Premiärsupen
Låt oss hoppa direkt in i hetluften, i dubbel bemärkelse. Det är onsdagkväll, rum 1113 på hotell Sun Park Marina. Efter viss skepticism från några håll blir vi alla övertygade om att detta är en once-in-a-lifetime-grej, vi har allt att förlora. Dags att korka upp! Hundfri sprit från Umeå och öl i form av Effes fixade biffen! Förresten, som jag alltid undrat, vilken biff? Resans första uteställe blev ett inneställe, istället. Inte Robins stuga i Vikbotten, men likväl Robins Hood. Me love ordvitsar! Abrupt slut på första kvällen? Nej, men författaren fick en sån där släng av alzheimers sjukdom, som så ofta sker vid högre luftfuktighet. Aja, det man inte minns det har heller inte hänt..

Dag 2 – Det kan ju bara hända mig…
Låt oss spola förbi en semi-molnig dag vid poolen där Lars testade om mobiler är vattentäta, och vi tar oss direkt till supning nummer 2. Här stal Project Managing AB kvällen med en spontan gröschg-match som kan sammanfattas så här: Johan tog en klar 2-0 ledning, men jag kunde snart utjämna tillställningen efter ett par 50/50-groggar och en påtvingad periodpaus för min antagonist.

Efter klagomål från grannrummet bröt vi upp och här splittrades sällskapet. Hälften missade taxin till stan och hamnade på en trubadurafton med havsbad medan vi (rum 1113 aka Anders, Johan, Lars, Cicko) hamnade på en grym bar intill Robin Hood. Svenska hitlåtar är yes och det är yes att dansa sönder! Men här lämnade också fru Fortuna oss i allmänhet och mig i synnerhet. Efter noga övervägande tycktes det vara väldigt klokt med en springnota. Det blev 60 € för några öl och någon drink, surt sa räven! Åskan raggar vidare på norskor, jag och Johan flyter omkring i något slags surrealistiskt virrvarr och Lars försvinner på något one-man-mission.

Det är först vid kebab-fyllekäket som någonting säger mig att det är väldigt konstigt att klockan inte visas på min mobil och visst är det märkligt att mobilen kan vara så liten och lätt i fickan? Att det inte hänger några solglasögon i min halskedja är smällar man får ta. Jag är ju full så vad gör det då? Ja just det, ett äckel hade rånat mig på Robin Hood. Jag ska inte bli långvarig, ty mina missöden kommer att skildras i novellen Mina turkiska missöden. Kan dock berätta att något som helst skriftligt intyg om incidenten (i försäkringssyfte) bärgades först på bussresan mot flygplatsen sista natten… Efterfest hos norskor, 05.30 och en minst sagt besvärlig vattenbehållare var några av nyckelorden när kvällen summerades för rum 1113. Rum 2116 ägnade sig åt något stillsammare aktiviteter, nämligen kalsongbad mitt i natten.

Dag 3 – Lasse här, fortfarande full sen bröloppet
Det må vara lite fokus på sol och bad, men första delen av dagarna fylls alltid av sol och bad vid poolen eller stranden. Men med 29° C i havsvattnet behöver jag inte säga så mycket, det är schön! Efter standardmat som plankstek, spaghetti bolognese eller pizza var det åter dags igen, supning nummer 3. Sjukt drygt och magen är inte helt fräsch. Ja Bengt, det är tungt, men oj oj oj då. En bazooka slank ner, körde ”Tålmannen” och fick höra en helt överlägsen fiskarhistoria av Johan, så var man är fit for fight igen. Men då hörs – ”Lasse här, fortfarande full sen bröllopet!”. Det sägs att turkar är dryga, men detta tar priset. Verkligen hela kvällen var Lasse full sen bröllopet och då Åskan blev rånad på 500 spänn när vi var på väg till en, förmodligen obefintlig, strippklubb fick jag nog. Taxi till hotellet för vår del. Hur natten fortsatte vettefasen men har hört rykten om tårtkalas och annat mumsigt…

Dag 4 – Vilodagarnas vilodag
Bakfylla, världskrig och kortspel. Efter det obligatoriska stekandet i solen så väntade, SPRI… Inte det nej, istället blev det en spritfri kväll – hör och häpna. Det blev istället en god middag och allmänt softande hela kvällen. Epoken “VM i tur” aka marathonmatchen i vändtia mellan Anders och Lars fortsatte dock precis som alla andra kvällar. Såhär i efterhand tror jag vi insett hur pass viktigt, men ack så tråkigt det var med en spritfri kväll. Tidigt i säng så att det så snart som möjligt skulle bli en ny dag.

Dag 5 – Semifull goes heltom
Back to normal, förfest i rum 1113 där spriten flödade. Sen taxi in till stan där vi vandrade omkring i det sedvanliga alkoholruset när någon kläckte den briljanta idéen att karaoke vore SKÖN! Sagt och gjort – sm3k marscherade i rask takt in i en karaokebar där vi noterade ett antal fiender, inga problem tänkte vi. Justprecissåja, mikrofonerna greppades och ett par-tolv sånger senare så var mission accomplished. Vi var ensamma på baren, skumt sånt där… Skönsången ekade i hela Alanya några timmar innan vi drog vidare mot nya jaktmarker.

Bakom oss lämnade vi en helt tom karaokebar, vi hade dock fått skönt bakishesa röster till morgondagen. Jakten fortsatte på någon nattklubb där man precis som vanligt tappade minnet. Måste vara den fuktiga luften. MILF-jakt, hennatatuering i sann Kattla-stil och svärdköpande hanns även med innan vi bestämde oss för hemåkning. En taxiresa som kunde slutat mycket illa då kampen om en åtrovärd halv lira slutade i panikbromsning och utkastning från taxin. O hux-flux kom de turkar från alla kanter o håll. Jaja, shit happens som man brukar säga i krigstider.

Dag 6 – In i kaklet
Velandets tid är nu. Supa eller inte supa? Det är frågan. Vi bänkade oss i hotellbaren för att försöka hitta suget. Några drinkar, öl och Irish Coffee beställdes in och innan vi visste ordet av hade semipeaken infunnit sig och utgången var ett faktum. Upp på rummet, hinka gröschg för att hitta formtoppen! Markus, Åskan och Lars hoppade alla tre och prioriterade shopping istället. Taxi till downtown Alanya och in på Havanna (Eller var det Club Bellman?) för att slå oss ner vid ett bord. Medans jag ögnade igenom drinkmenyn så hann Jocke somna – och han sov och sov och sov och… Tre shots och några timmars dansande senare så vaknade han äntligen upp, i storform!

Vi letade oss ut från nattklubben och hittade in på ett lite mindre ställe. Väl där utvecklade Anders tuttar som skulle göra Pamela avundsjuk, och som vi klämde! Mitt i klämmandet så kom den då, sm3ks absoluta favorit-partylåt (Sry Uggla, du är bara bäst på förfester) – BOTTEN ANNA! Det var nog något av historiens vildaste danser, ojojojojojoj. Svetten rann från varenda por. Vi bestämde oss därefter för att avsluta en oförglömlig resa med fyllekebab.

Dag 7 – Hemresa
01.30 gick bussen mot Antalya Airport, det var ett ganska sargat gäng som bänkade sig i bussen för den två timmar långa bussresan. Väl framme på flygplatsen vandrade vi omkring som zombies, checkade in och hann även inmundiga käk på Burger King innan planet skulle lyfta. Flygresan blev SJUKT jobbig. Risig i kistan, trött som en litn litn tröttmaskin i tröttstugan och dessutom inkilad i galet trånga flygstolar. Man sov, vaknade, läste, åt, drack, lyssnade på musik och kollade klockan omvartannat. När vi äntligen var framme i Umeå kändes det som att man äntligen var hemma. Men tji fick vi, det var ju en bilresa till Övik kvar oxå. Tror aldrig att det varit så långt till Övik – kändes som resan tog fyra timmar, minst.

Direkt efter hemkomst: Skönt.
Nu: Vill tillbaka…
Känner jag oss rätt så blir det nått slags resa nästa år oxå. Ses då!

(Project Managing AB, Anders Vestberg och Johan Kristofersson)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *